2010 infördes en ny alkoholgräns med endast 0.2 ‰ alkohol i blodet för att lagföras som ”full” på sjön. Lagen är inte stiftad på saklig grund och har lett oss fel.

Ett antal ledande politiker har utryckt sig positiva till en utvärdering av ”sjöfyllerilagen”. Trots det händer ingenting. När Civilutskottet varje år behandlar motioner om en översyn så sopas frågan under mattan. Ofta parat med floskler att ”alkohol och båtliv hör inte ihop” eller ”det är klart att man skall vara nykter på sjön”. Ignoransen för fakta är slående. 0,2 promillefrågan är ett skrämmande exempel på faktaresistens, men också hur politikerna skapar alternativa fakta. Lagen kom till för att öka säkerheten till sjöss. När det nu visar sig att lagen inte ger någon verklig effekt på antalet olyckor hänvisar politikerna istället till attitydförändringar. Vi håller med! Attityden till Kustbevakningen är klart försämrad och tilltron till politiken likaså.
Lagen missar målet. Det sker samtidigt som bl a drunkningsolyckorna skjuter i höjden och det råder ett underskott av polisiära resurser för att utreda och förhindra brott i samhället. Ingen politiker i världen kan anse att en sådan prioritering är rätt och riktig. Ändå finns 0,2 promillelagen kvar.

Här är ett antal faktabaserade skäl att ompröva denna lag:

1. 0,2-promillelagen har inte någon påvisbar effekt på antalet allvarliga olyckor som sker med fritidsbåtar.

Redan 2011 slog Sjörättsinstitutet fast: I ett undersökt material om 350 sjöfylleridomar (1994–2010) har sjutton fall av död eller allvarlig kroppsskada befunnits orsakade av berusning över 1 promille, medan ett enda sådant förekommer med lägre påverkan, som enligt domstolen inte behöver ha orsakat olyckan. (Marine Intoxication in Swedish Case Law, Stockholm 1911 Jure Förlag 2011. ISBN 978-91-7223-442-0).

2. Efter att lagen varit verksam i sju år så går det inte att visa att den haft något signalvärde eller förebyggande effekt vad gäller allvarliga olyckor.

Antalet dödsolyckor har minskat stadigt under mer än 40 års tid – opåverkad av den nya lagstiftningen – och är nu nere på ett 30-tal per år. (Det har varit samma utveckling i Norge som alltjämt har 0.8 promille som gräns). De senaste åren har dock minskningstakten i absoluta tal nästan avstannat då totala antalet fritidsbåtsolyckor är få. De olyckor som sker omfattar primärt små fritidsbåtar samt kajaker i insjöar och dessa små farkoster omfattas inte av lagen.

3. Lagen kostar samhället stora resurser att upprätthålla.

Detta är särskilt allvarligt då våra gemensamma resurser för att upprätthålla lag och ordning i Sverige är hårt ansträngda. Vi har t.ex minst antal poliser per capita i hela Europa.

4. Antalet omkomna i fritidsbåtsolyckor som omfattas av 0,2-promillelagen är ytterst få och bör sättas i relation till andra olyckor som sker på människors fritid. Det tydliggör att lagen varken träffar målet eller fyller sin funktion.

Två jämförande exempel: I fjol drunknade 20 människor i Sverige i samband med olyckor på isen. Det är en ökning med 16 personer jämfört med året innan. Totalt omkom 115 personer i drunkningsolyckor 2016. Detta ska sättas i relation till ett fåtal personer som omkommer i fritidsbåtolyckor med båttyper som omfattas av lagen och som därtill forskningen visat inte har bäring på de låga alkoholhalter som den nya sjöregeln omfattar.

5. Lagen har minskat intresset för fritidsbåtsliv. Ett minskat intresse för ett sunt fritidsbåtliv i Sverige var inte en önskad effekt av lagen.

Enligt Transportstyrelsen båtlivsundersökning framgår att sedan lagen infördes har antalet vuxna svenska som vistas i fritids-båt minskat. Kustbevakningen styrker i media att det är färre båtar ute på kvällstid efter att lagen tillkommit. Bransch, service-stationer och turistnäring vittnar om samma sak. Är det vad lagen syftade till?

6. Lagen kriminaliserar personer utan att det finns några offer. Lagen har kriminaliserat svenskar som på sin fritid till sjöss konsumerar små mängder öl eller vin utan att det går ut över någon annan.

Den som exempelvis dristar sig till att i ytterst låg hastighet (lägre än 15 knop) korsa en fjärd efter bara ett glas vin riskerar ett straff motsvarande ringa misshandel och det bara för man färdas i en viss typ av fritidsbåt. Är det en rimlig straffpåföljd frågar sig många? Är den teoretiska topphastigheten en rimlig gräns för så pass hårda straff? Dagsböter på över trettiotusen är inte ovanligt.

7. Inget annat ”båtland” i världen har en liknande lag. Såväl Finland som Norge har avvisat vår lag efter att ha utvärderat den.

Våra nordiska grannar har efter att granskat vår lag avvisat den. Delvis baserat på just svensk forskning. Norge har en gräns på 0,8 promille för fritidsbåtar och Finland 1.0 promille.

8. Lagen har lett till ett antal domar som visar att lagen inte bidrar till ett säkrare båtliv och som därtill varit direkt kränkande för de som utsatts för övervakningen. Ett bland många exempel:

En man flyttar sin gummijolle för att säkra upp den för ett annalkande oväder. Båtägaren frikändes i tingsrätten, men fälldes i hovrätten. Ärendet har nekats prövningsrätt i högsta domstolen. Tilläggas kan att i detta fall fungerade inte polisens stationära alkoholmätare (den så kallade ”Evidenzern” som används vid verifiering). Så istället kallades på en polisbil med 2 man från Strömstad 3 mil bort. Allt för att konstatera 0.28 promille. Domen visar att lagen också kan omfatta de som nödgas flytta en båt pga av annalkande oväder.

9. Lagen har tydliggjort allvarliga brister i våra myndigheters informations- och tjänstemannaansvar.

Kustbevakningen (KBV) basunerar varje år ut att ”färre kör fulla på sjön”. De konstaterar att antalet fritidsbåtägare som genomgått sållningsprov och ertappats med mellan 0,2-1,0 promille i blodet har minskat sedan lagens tillkomst och deras intensifierade insatser. De ger också sken av att det minskat antalet allvarliga olyckor (se även nedan). KBV ska enligt regleringsbrevet arbeta med identifierade problem. Det finns inget som talar för att KBV:s insatser med att lagföra fritidsbåtägare med låga alkoholhalter har haft någon verklig effekt på antalet olyckor. Informationsgivningen är skev och osaklig. Aldrig nämner ordningsmakten eller våra myndigheter skillnaden mellan fritidsbåtens praktiska betydelse i sjön för folk och bilens på land, utan jämställer osakligt såväl den praktiska betydelsen som de säkerhetsmässiga aspekterna. De producerar ”alternativa fakta”.

10. Ett antal vallöften och utfästelser i riksdagen – företrädande en klar majoritet i riksdagen – har givits om att lagen ska utvärderas och att det bör ske en översyn.

Det är hög tid att uppfylla utfästelserna. Noterbart är att vår inrikesminister Anders Ygeman inför valet 2014 (då i egenskap av ordförande i Trafikutskottet) besvarade Svenska Båtunionens valenkät i tidningen Båtliv (medlemsorgan för 170 000 båtägare) och uttalade att Socialdemokraterna ser positivt på att utvärdera nya sjöfyllerilagen.

Olycksutveckling fritidsbåtar – fakta

Som framgår av nedanstående statistikkurva (från Transportstyrelsen) har olyckorna minskat något lite (glidande medeltal) sedan 2007. 0.2 promillelagen infördes 2010. Det intressanta är att den väsentliga minskningen av olyckor inträffade mellan sextiotalet fram t.o.m. millennieskiftet. (se bilden underst). D.v.s. långt innan den nya sjöfyllerilagen infördes. Det går allts inte att skönja en korrelation mellan lagen och sjösäkerhet. Sjörättprofessor Hugo Tibergs forskning visar detsamma.

13 av de 30 omkomna hade över en promille i blodet (som mest 2,7). Alltså klart över den öven tidigare lagstiftningsgränsen. Varken den nya eller gamla gränsen var alltså hörsammad. Det påstådda signalvärdet lyser med sin frånvaro.

Ovan ser vi kurvan 1971 till 2014. Det syns tydligt att den stora nergången i olyckor inträffade innan milleniumskiftet – alltså 10 år innan nya sjöfyllerilagen – och trots stor ökning av båtbeståndet.

Sanningen är att vi är nere på så låga olycksnivåer att tillfälligheter avgör. Det innebär inte att vi motsätter oss relevant och befogat säkerhetsarbete. Äldre män, insjöar, kajak, ingen flytväst, nationalitet och verklig fylla är de huvudsakliga riskfaktorerna.

Norge – en jämförelse

Givetvis intressant att jämföra med vårt broderland i väster. Där har man 0,8 promille som gräns och avstod från att införa vår 0,2 lag. Bl.a med Svensk fakta som grund!

Här ser vi liknande kurvor som i Sverige. I Norge var det en kraftig minskning av olyckorna fram till 1995 och det har sedan planat ut med ett svagt sjunkande medeltal. Till skillnad mot Sverige sker det mer olyckor efter öppna kusten än i sjöar. 2015 i maj infördes flytvästtvång i öppna mindre båtar. Enligt expertis i Norge är det för tidigt att dra slutsatser om det. Så här har vi en liknande utveckling som Sverige – utan att införa drakoniska lagar för öl och vin på fritiden.

Kustbevakningens ”alternativa fakta”

Nedan en sammanställning av Kustbevakningens publicerade statistik. Vi har ännu ingen för 2016 och inte ens de uppgifter vi fått från tidigare år är helt konsistenta.

Anmälda brott är alltså där sållnings-instrumentet har visat minst 0.2 promille. Ingen hänsyn är här taget till ev. utslag av blodprov o/e erkännande o/e rättsutslag. (*Endast delar av året)

Detta är alltså siffrorna ovan KBV grundar sig på när man påstår att ”sjöfylleriet” har minskat. Det är sant att antalet ”haffade” över just 0.2 ‰ har minskat. Men det har samma relevans som om man – lika ovetenskapligt – förbjuder vita kepsar på sjön och plötsligt sätter in speciella bevakningsåtgärder med kraftiga repressalier. Antalet vita kepsar på sjön skulle givetvis minska.

Det väsentliga är ju om det haft någon betydelse för sjösäkerheten – och det har inte! Därtill sägs inget om ”urvalsmetoder” för sållningsprov vilket för en statistiker gör materialet praktiskt taget oanvändbart. Som ”alternativ fakta” för Kustbevakningens PR-avdelning räcker det dock och en del oinvigda journalister sväljer betet.