Vad gäller saken?

Den 1 juni 2010 infördes tre lagjusteringar: en ny sjöregel med väsentligt sänkt promillenivå, alkoholkontrollagen med ökat tillämpningsområde och bestämmelser om ökade befogenheter för kustbevakningen – dessa förändringar kallas fortsättningsvis för sjöfyllerilagen.

Sjöfyllerilagen innebär bland annat en fast maxgräns på 0.2 promille alkohol i blodet för att handha en båt. Över denna gräns gör man sig skyldig till så kallat ”sjöfylleri”. Både den som framför båten (befälhavaren) och personer ombord med uppgifter som har ”betydelse för båtens säkra framförande” (övrig besättning) omfattas av reglerna. Polis och kustbevakning har nu även rätt att systematiskt stoppa båtar och kontrollera promillehalten även om ingen misstanke föreligger om att besättningen är påverkad av alkohol eller annat medel.

Undantaget till denna 0.2 regel är besättning på båtar under tio meter eller båtar som går långsammare än 15 knop. För dem gäller samma regler som den tidigare lagen från 1990. Den tidigare lagen fokuserade på beteende och föreskriver att en befälhavare som är så påverkad av alkoholhaltiga drycker att han/hon inte kan utföra vad som åligger honom/henne på ett betryggande sätt, kan dömas för sjöfylleri. Vid 1 promille kan grovt sjöfylleri utdömas. Innan 2010 hade kustbevakning och polis inte rätt att stoppa båtar och fartyg för alkoholkontroll utan skälig misstanke, som t ex att båten inte framfördes på ett säkert sätt, att lanternor inte lyste osv.

Skall man verkligen få vara full på sjön?

En av de vanligaste invändningar som möter oss när vi resonerar om sjöfyllerilagen är: ”Tycker du verkligen att man ska få köra full på sjön!?”. Det i sak extrema yttrandet är ett exempel på nykterhetspolitisk blixtretorik. Att omgående – och utan att egentligen lyssna – polarisera och demonisera en ”motståndare” eller någon som dristat sig till att själv fundera över tingens ordning. Vissa frågor i Sverige tenderar att vara skuldbetyngda, svåra att prata om och det är enkelt och bekvämt att ta till klyschor för att omintetgöra alla eventuella avvikare till gängse gällande dogm.

Vårt svar är ett klart och tydligt nej.

Ingen initierad individ eller intressegrupp som ägnar sig åt båtsporten vill uppmuntra till missbruk av alkohol i samband med båtliv. Att framföra en båt ”full” är högst olämpligt då man utsätter både sig själv och andra för fara, och är sedan många år förbjudet. Men ”sjöfylla” vid 0.2 promille är en omotiverad lag.

Att utnämna 0.2 promille till ”sjöfylla” saknar empirisk grund, anknytning i allmänt språkbruk och går inte att relatera till faktiskt skadebild. Kort sagt är lagen en kraftfull lösning på ett problem som inte finns. Vad den däremot gör är att den kriminaliserar båtägare som inte utgör någon fara för andra, än mindre sig själva. Den tar bort och förringar det enskilda ansvaret som säkert sjöliv måste baseras på, slösar med samhällets resurser, krånglar till det för skärgårdsbefolkningen och är en glädjedödare som detaljreglerar människors liv utan sakliga skäl.

Lagen har inte förbättrat sjösäkerheten

Det finns inga bevis för att en promillehalt på 0.2 jämfört med den tidigare lagen räddar liv eller minskar olyckor. Lagen har tillkommit utan empiriska belägg och faktiskt utan att fokusera på den förmodade huvudfrågan: att rädda liv och öka säkerheten till sjöss.

Flera remissinstanser till nya sjöfyllerilagen och andra aktörer inom båtliv var kritiska till lagförslaget och påpekade att andra åtgärder – t ex obligatorisk flytväst tillgänglig till alla ombord – däremot skulle kunna ha en livräddande effekt. Därtill omfattar inte lagen heller den grupp som i särklass (statistiskt säkerställt) utmärker sig i alkoholrelaterade olyckor: män i den övre medelåldern i små båtar ofta i insjöar, utan flytväst som kanske fiskar och har alkohol i blodet. Den nya sjöfyllerilagen är alltså inte bara omotiverad utan också inkonsekvent.

I avgränsade experiment har det visats att man har något sämre reaktionsförmåga om man har några tiondels promille i blodet. Det är sant, men den ”relativa risken” tilltar så marginellt vid lägre alkoholnivåer så att den kan räknas bort i det sammanhang som denna försämrade reaktionsförmåga verkar inom.

Aktuell forskning på de gamla reglerna för sjöfylla visar att låga alkoholhalter överhuvudtaget inte går att härleda till ökad risk vare sig i olycksstatistiken eller i tidigare domar. Kustbevakning och polis har inte heller genom sitt agerande kunnat påvisa någon sådant samband.

Lagen är verkningslös gentemot de få som faktiskt missbrukar alkohol och orsakar olyckor

Sedan den nya lagen kommit till har ingen dom fällts för någon båtägare som genomgått ett sållningsprov och som haft under 1 promille i blodet där brottet varit något annat än just brott mot alkoholregeln 0.2 promille. Inte hastighetsöverskridande, inte vårdslöshet eller andra brott eller tokigheter.

Det är just denna grupp med låg promillehalt och där befälhavaren heller inte begått något fel som har kunna lagföras med hjälp av de nya slumpvisa kontrollerna. Det hindrar inte kustbevakning och polis att i media låta påskina att lagen har stora effekter på säkerheten till sjöss. Dessvärre har det inte med verkligheten att göra.

Den marginellt ökade risk som man tar genom att föra sin båt med små mängder alkohol i blodet är försumbar jämfört med övriga risker relaterat till att handha en båt, att t ex ge sig ut i hög sjö, att fokusera på GPS navigatorn, att pyssla med radarn för mycket under gång, att se till lekande barn under gång, att glömma autopiloten, att samtala med sina medpassagerare osv. Kort sagt, ett beteende som bygger på eget ansvarstagande och förnuft. Den i särklass viktigaste egenskapen för säkert sjöliv. En egenskap som vi ska vårda och inte sätta ur spel med onödiga regler och lagar.

Lagens förespråkare talar ofta svävande om att den nya sjöregeln har lett till lugnare fjärdar och uppdagande av så kallade ”mörkertal”. Detta är retoriskt klavertramp eftersom det är ett ofrånkomligt resultat av att gränsen för sjöfylleri sänkts till dagens nivå och övervakningen intensifierats.

Det finns dock tecken på att sjöfyllerilagen gör att allt fler ligger kvar i gästhamnarna eller stannar hemma då lagen uppfattas som både orättfärdig, bökig, glädjedödande och rättsosäker.

Talet om att det den nya sjöfyllerilagen skulle ge ökad säkerhet saknar grund. Det påvisar kustbevakning och polis själva genom att de inte är kapabla att utläsa eller skilja ut de som har några tiondels promille i blodet än just genom slumpvisa prov. Fakta utifrån domar visar därtill att denna grupp inte heller går att härleda till allvarligare olyckor på sjön.

Båtolyckor har minskat sedan 20 år

Sjö- och båtrelaterade olyckor har minskat konstant de senaste 20 åren både relativt och absolut. Detta trots att båtbeståndet både har ökat och att snabbare båtar har tillkommit. I olyckor som kan anses vara alkoholrelaterade har det genomgående rört sig om promillenivåer över redan den tidigare tröskeln för ”grovt sjöfylleri” på 1 promille. Många av dessa ligger därtill betydligt över 1 promille gränsen.

Är en båt en bil med roder och rigg?

Tillskyndande politiker av den nya sjöfyllerilagen och vissa inom rättsväsendet har jämställt båt- och vägtrafik och hävdar att brott mot sjöregeln ska bestraffas lika hårt och efter samma modell som i vägtrafiken. Men bil är i huvudsak transport. Båt kan också vara transport, men är ofta ett sätt att leva. Man umgås, bor, lagar mat på en båt. Även under färd. En båt kan ej heller ”parkeras”. En båt kan man nästan alltid framföra i den hastighet man själv finner tillrådlig eller önskar hålla utan att ständigt behöva väja. I en båt kan befälhavaren under färd lämna över ansvaret att styra, navigera eller hålla uppsikt till annan. Skillnaderna är stora och att jämställa biltrafik och båtliv vad gäller straffsatser får därför absurda konsekvenser. Även om promillegränsen i vägtrafik är satt att verka inom ett helt annat sammanhang än båtliv så är det belysande att man sedan 1990 års sänkning från 0.5 promille till 0.2 för vägtrafik inte kunnat påvisa någon effekt för olycksutvecklingen.

Internationellt

Sverige är unik i världen med en promillegräns till sjöss på 0.2 promille. Inget land kommer ens i närheten av denna nivå för fritidsbåtar. Andra ”båtnationer” har antingen en ansvarslag likt Sveriges tidigare eller en mer realistiskt anpassad promillegräns för båtlivet, klart över de gränser som nu gäller i Sverige. Ett tänkvärt perspektiv: Gränsen för piloter att flyga passagerare kommersiellt i USA är 0.4 promille.

Nykriminalisering

Den nya sjöfyllerilagen medför allvarliga problem. Professor Jareborg, vår kanske främsta expert på nykriminalisering – och upphovsmannen till detta begrepp – slår fast i en utredning beställd av regeringen att kriminalisering på nya områden ska ske med stor försiktighet och endast om det finns klara samband mellan det man försöker uppnå och dess straffkonsekvenser. Den nya sjöregeln har kommit till utan saklig grund och saknar klara samband mellan det man söker uppnå och dess straffkonsekvenser, som därtill är extremt hårda (se separat rubrik för exempel på domar).

Den nya lagen saknar helt proportioner och det finns inga skäl att kriminalisera båtförare som har några tiondels promille i blodet. Lagar och regler måste hänga ihop med den situation där de ska användas, i annat fall gröper de ur den bas som de är satta till att upprätthålla. Ingen tjänar på sikt på att det införs illegitima lagar som gröper ur rättsmedvetandet. Ingen vinner heller på att människor straffas för att de ogrundat (och därtill felaktigt) antagits utgöra en fara för andra.

Hur skall denna lag kunna utvärderas?

Politikerna säger att lagen ska utvärderas, och det låter betryggande. Men denna ambition är samtidigt en chimär. Bristen på sakligt underlag gör det omöjligt att utvärdera sjöfyllerilagen då det inte finns några olyckor att ta spjärn mot. Eftersom det före lagens tillkomst knappt fanns någon olycka inom det alkohol-härad som den nya sjöfyllerilagen verkar inom, och som går att knyta till alkohol, går det inte heller att påvisa att den haft effekt. Ett faktum Transportstyrelsen bekräftar i sin statistik: Båtliv är säkert. En del tillskyndare får fortsätta rättfärdiga sjöfyllerilagen med svepande formuleringar, inpräntade klyschor och andra ”moraliska pekpinnar”.

Kort sagt, en utvärdering blir av nöd ”fabricerad” om det är så att man vill finna argument för att ha sjöfyllerilagen kvar. Inte desto mindre är behovet av en utvärdering och förändring akut.

Vad har lagen lyckats med?

Lagen lyckas väl med att krångla till tillvaron för många och tar bort ett litet – men inte oväsentligt – glädjeämne för många av oss på sjön. Att se fram emot att efter tilläggning kunna få välja vår måltidsdryck själva. Enligt forskning om välbefinnande och psykisk hälsa har just denna typ av små glädjeämnen en stor betydelse för hur vi som människor upplever helheten. Den lilla gest som likt ”pricken över i” fullbordar och kröner en fin dag på sjön. Detta glädjeämne har nu tagits ifrån oss – utan sakliga skäl.

Närmare en halv miljon båtägare plus besättning omfattas av den nya lagens restriktioner.

Politiker har börjat detaljstyra människors fritid. Vi medborgare måste sätta stopp för den trenden. Läs vidare om våra konklusioner och vad Båtfolket kräver i nästa menyval.

För detaljerad information och referenser ladda ner och läs vår Vitbok!

Vitbok_0.2_sjofyllerilagen_ver.1.2

Nyhetsbrev 48 – Sveriges mest missriktade lag!

Nyhetsbrev 48 – Sveriges mest missriktade lag!

Sveriges mest missriktade lag! Båtmässorna är igång och vi ser nu fram emot båtlivet kommande sommar. Ännu en säsong då alldeles för många okunniga politiker på typiskt svenskt vis fortsätter ducka för vetenskap och fakta av populistiska skäl.

Nyhetsbrev 47 – Fortsätt ta bort onödiga lagar!

Nyhetsbrev 47 – Fortsätt ta bort onödiga lagar!

Dags för regering och partner att fortsätta ta bort onödiga lagar. Välkommen åter! Vi hoppas nu på en skön brittsommar efter allt regn och att vi har en hel del båtliv kvar – även om många av oss har börjat att jobba.